Mellan hägg och syren

Mellan hägg och syren och tiden innan har bloggen uppfört sig som en död blogg. Ekorrmamman finns kvar, röran är minst lika osägligt underbar som vanligt och nu blommar faktiskt syrenerna i stan så jag gör ett sista försök att se om jag kan få fart på blogginspirationen.
Jag har varit för oinspirerad, stressad, ostrukturerad och trött för att blogga. Nu får vi se om det blir andra bullar... Om inte annat blir det kakor. Tretusen kakor närmare bestämt. Ibland förfäras, förvånas och (nästan) ångrar jag mig i samma ögonblick som jag hör mig själv lova något. Som för en tid sen när jag hörde mig själv säga "javisst, jag bakar gärna tretusen småkakor, trots att jag inte har tillgång till någon bageriugn."
Femhundra av kakorna ska vara veganska, de återstående tvåtusenfemhundra bakas såhär:

Maniska Ekorrmammans ingefärssnitt


10 kg smör
100 dl socker
200 msk socker
225 dl vetemjöl (funkar med dinkelsikt också, sådetså!)
50 tsk bikarbonat
100 tsk vaniljsocker
100 tsk ingefära


-Rör smör, socker och sirap mjukt (åh så fint det går med matberedare!)
-Blanda mjöl, bikarbonat, vaniljsocker och ingefära i en separat skål.
-Rör ihop allt till en deg.
-Dela degen i 100 bitar, gör till rullar lika långa som plåten.
-Lägg bakplåtspapper på 50 plåtar, placera två degrullar på varje plåt, platta till med en gaffel.
-Grädda i 175 grader varm ugn i 12-15 minuter.
-Skär kakorna med sneda snitt medans de fortfarande är varma, låt svalna på plåten.












(Det var inte jag, det var Tugo som, inte kunde låta bli att smaka lite av degen...)

Tusen miljoner Saltåkvarnfröer...

Det är hungrig eftermiddag i ekorrboet en helt vanlig vardag. Från köket till vardagsrummet där Ekorrmamman ligger utslagen i soffan ser det för ett otränat öga inte ut att vara långt, ett litet steg för ekorrar, men ett stort steg för en osägligt trött och matt ekorrmamma. Nämnda mamma ligger nämligen gömd i soffan under under en randig filt, som för att gömma sig för matlagning, disk och andra vardagliga bestyr. Grodan som känner att det börjar knorra i magen av hunger tycks överväga att ta saken i egna händer och påbörjar en inventering av kylskåp och skafferier. Henne muttranden når fram till gömstället under filten:

"Tusen miljoner ekologiska Saltåkvarnfröer, men inga makaroner!"
Skafferiet stängs igen med en liten smäll. Kylskåpet öppnas.
"Konstiga oljor och grönsaker, men ingen mjölk! Så jävla dumt!!"


 Det verkar som att den ungen alltid är sugen på stuvade makaroner. Jag som hade tänkt att göra den där goda grytan till middag. Den som Flaxan är helt tokig i och vill ha till både frukost, lunch och middag.


Det blev stuvade makaroner den kvällen. Grytan lagades dagen därpå, dagen efter det blev den till frukost...














(Det var inte jag, det var Tugo som lovat sig själv 59 gåpnger att börja ta hand om den försummade bloggen, men alltid skjutit upp verkställandet av det löftet.)

Jag höll en hantverkare i handen.

När jag vaknade i den arla morgonstunden kände jag att jag höll någonting i handen. Jag öppnade handen och fann att någonting var en någon, en gul man med skiftnyckel närmare bestämt.

Jag har varit med om konstigare saker i livet, sömnparalys, god skolmat och tankeöverföring så jag blev inte direkt chockad, men ändå lite förvånad och faktiskt förundrad. Hur han hamnade i min hand är en gåta...

Det är alltid lätt att vara efterklok,  det grämer mig att jag inte bad honom att dra åt de där muttrarna på vardagrumsbordet och laga hjulet på en av ekorrungarna skrivordsstolar när han ändå hade skiftnyckeln i högsta hugg.

(Men jag själv är ju den bästa drängen, så jag får väl kavla upp blusärmarna och ta fram skiftnyckeln)

(Det var inte jag, det var Tugo som somnade om sen. Tryggt och gott med en hantverkare i handen)

Ett fusksätt, som på något sätt funkar...

Jag har så himla tur, fast jag egentligen inte alls kan, så ingår det i mina arbetsuppgifter att laga mat. Vegetariska luncher närmare bestämt. Eftersom jag inte direkt har någon chef som säger åt mig vad jag ska göra och hur, så får jag säga åt mig själv. (Först säger jag åt mig själv helt vänligt, sen säger jag åt mig själv på skarpen...)
En av sakerna jag inte behövt säga till på skarpen om är att det ska serveras nybakat bröd till lunchen.
Jag bakar bröd till varje lunch, och brödet är ett uppskattat inslag, ibland efterfrågas receptet och då skakar jag bara på huvudet, för något recept finns inte!
Häromveckan fick jag ett sms av Häxan som tillsammans med sin dotter ätit mitt låtsasbröd. Det visade sig vara det godaste bröd som ungen hade ätit så nu ville de ha receptet. Jag svarade som vanligt att det inte fanns något recept (bakar ju olika varje gång) Jag skrev: "Oj. Finns inget. Jag rör ihop bara. Jäser. Klickar ut med skedar. Och gräddar. Fin unge du har" Men Häxan gav sig liksom inte, så i all hast plitade jag ihop det här receptet som nådde henne via sms:


Bröd -på låtsas
(Lata Kockens bröd)

Så här kan det se ut...

Ljumma kanske en liter vatten, smula en jäst i en bunke, rör ut jästen med en OSÄGLIG trägaffel. Blanda i mjöl, kanske vetemjöl och lite annat, kanske lite råg eller lite grahamsmjöl, ett par teskedar salt och kanske ett par matskedar olja. Kanske lite linfrön eller solrosfrön blir kul att hälla i. Degen får gärna bli lite lös, men låt inte bli att arbeta den med den OSÄGLIGA trägaffeln bara  för det. Låt skiten jäsa i kanske två timmar. Bröd brukar jäsa först i bunke, sen på plåt, men det låtsas inte Lata Kocken om, hon klickar glatt upp degen efter två timmars jäsning. Klick, klick (lika lätt som att internetshoppa), använd två skedar, liknande dem du äter linssoppa med. Degen får gärna vara kladdig, det blir gott. Kanske doppar ni de kladdiga klickarna i en skål med linfrön eller solroskärnor, jag har ingen aning. Bakplåtspapper rekommenderas. Ugnen kanske ni har satt på 225 grader och höjer till 250 när ni satt plåten i ugnen. Bröden är klara när de låter ihåliga när man knackar på deras undersida. 

Räcker till två plåtar typ. Ni har ju bara en ugn. Klicka bara upp till en plåt i taget, eftersom ni inte gräddar båda samtidigt (om ni inte har varmluftsugn).

Efter att ha skickat min beskrivning skämdes jag lite och kände att jag behövde ursäkta mig lite så jag skickade ett till sms:

"Det finns en massa fina och korrekta sätt att baka bröd på , jag kan en del av dem. Men det här är ett fusksätt som på något sätt funkar, det får folk att längta till lunchen på Xxxxxxxx"

Igår när jag satt och pratade med Häxan som kikat förbi på det där trevliga stället där jag arbetar kom en kille fram till mig (han har ätit lunch hos mig några gånger) och sa: "Du det där goda brödet du bakar, jag kan inte få receptet på det?" Jag och Häxan tittade på varandra och gapskrattade, stackars kille, han undrade kanske om han hade sagt något dumt. Jag förklarade situationen och visade sms:et och trodde att han skulle förstå att det liksom inte var någon idé. Han förvånade mig och frågade artigt om jag inte kunde skicka honom receptet...

(Såklart att jag gjorde)

(Det var inte jag, det var Tugo som just bestämde sig för att låta bli att hänga tvätten ikväll...)

Min hund.

Räddis

Vi har tröstat varandra i några av livets svåra stunder. Han luktar, till skillnad från alla andra hundar fantastiskt gott!
Insidan av öronen är aprikosa och mjuka på ett annat sätt en resten  av den fina pälsen. De söta öronen har torkat många salta tårar från mina kinder när jag var liten, ledsen och grubblande. Många gånger var han faktiskt både ledsnare och räddare än jag och då blev jag tvungen att krama honom extra hårt och kanske klappa på de mjuka öronen ända tills vi somnade.
Hans ögon är gula och han ser väldigt snäll och lite rädd ut.
Han har inte vuxit en tum under de säkert trettio år han varit min vän. Han är fantastiskt söt och fin på alla vis!
Han bodde kvar på ön mer än tio år efter att jag flyttat till fastlandet, men sen ett par år tillbaka är vi återförenade och han lever med oss här på Linsgrytsgatan!
Dom där ungarna jag har insinuerar ibland att han är platt, med ett tonfall som skvallrar om att det i sammanhanget inte är något positivt. Lyssna inte på dem Räddis, de är bara avundsjuka! (Kanske för att vi har känt varandra nästan hela livet...?)





(Det var inte jag, det var Tugo som blev lite sur när han såg att Räddis hade lagt sig i Grodans säng)

Lilla Flaxan!

Lilla Bebis Flax -efter att hon kartat på sig lite...

För elva år och tre dagar sedan fick jag en bebis -en av de minsta jag någonsin sett!
Det var en hemsk dag -jag hade nog aldrig tidigare varit så rädd i hela mitt liv. Det var någonting med att min mage skulle skäras upp och att jag inte ens skulle bli sövd (eller få något lugnande),
sen var det det där med att bebisen inte hade fått växa färdigt (hon skulle egentligen komma ut åtta veckor senare).
Jag undrade hur det skulle bli och om hon någonsin skulle bli stor och kaxig.
Jodå, jag fick bedövning, men det var nog på gränsen, för ont gjorde det... Ut kom en finare bebis än någon vettig, eller ovettig människa skulle kunnat föreställa sig!
Helt plötsligt var jag lyckligast i hela världen!
Men, jag undrade om hon någonsin skulle bli stor och kaxig...
Dagarna gick och hon åt och åt."Hon kartar på sig" sa sköterskan på BVC varenda gång jag var där och vägde min lilla Flaxa.
Nu har det helt plötsligt gått elva år och tre dagar sen hon kom.
Hon har fortsatt att vara fin.

Stor och kaxig? Jodå...










(Det var inte jag, det var Tugo som snodde Flaxans kofta, jeans och skor häromdagen)

Blir det god mat?

"Kära barn, det blir alltid god mat när jag står vid grytorna..."
Vad sägs den här fantastiska grytan med linser och kikärter, den smakar yoga, Indien, ayurveda, Linsgrytsgatan och osägligt på en och samma gång. Flaxan som har en förkärlek till mat med nämnda epitet glufsade tre stora portioner till lunch. Jag serverade ris till grytan.
Sätt fart: lägg kikärter i blöt så kan ni koka grytan till middag i morgon!
Receptet är beräknat för att räcka till middag och matlåda för Raring med familj. Grytan är inte stark eller så, men smakar en hel del -precis som det ska! (Jag kryddade nog lite mer än jag skriver i receptet, typ rågade alla måtten)

Men-oj-vilken-god-gryta


5 dl röda linser
5 morötter
2-3 gul lök
2-3 gröna chili (2,5 då?)
5 vitlöksklyftor
3 msk riven ingefära
olja
3 tsk gurkmeja (som om jag inte hällde i lite mer...)
3 tsk spiskummin (som sagt, måtten är oftast rågade)
5 dl kokta kikärter
1,5 l grönsaksbuljong (utan ondska naturligtvis)
1 tetra (2,5 dl) havregrädde eller vad du nu vill använda
kanske lite salt
kanske lite svartpeppar

-Skölj linserna i kallt vatten, låt rinna av

-Skala morötter, ingefära, gul- och vitlök

-Hacka gul- och vitlök samt chili

-Skär morötterna i slantar, eller kanske halvmånar

-Riv ingefäran

-Fräs allt det där i olja

-Häll i kryddorna och låt dem fräsa med grönsakerna under omrörning

-Häll i buljong och linser, rör om och sjung ett fint mantra

-Låt koka kanske tio minuter, du vet ju hur linserna ska bli...

-Häll i kikärter och havremjölk och låt grytan bli varm

-Kanske lite salt och svartpeppar på det?

ÄT OCH MÅ SOM EN YOGAGURU!

(Det var inte jag, det var Tugo som, kanske tog mig vatten över huvudet i dag... Råkade lova att i sommar laga typ yogamat i ett typ pentry till typ trettio personer, lunch och typ middag i fem dagar, Jag  Tugo kan ju inte laga mat PÅ RIKTIGT. Ouuups!)